Jag vet inte längre om jag ska orka hålla allt inom mig. Min mur håller på att rasera, vilket jag upptäckte idag. Jag satt på golvet i duschen i 10 minuter och undrade vart fan livet är påväg. Vill jag dit jag är påväg? In i ett återigen mörker, med ångest och tårar. Jag behöver inte det just nu. Jag vet inte vad det är, men jag är ostabil. Rasar för ingenting, som om min psyke börjar ge upp. Men vad har jag och klaga på egentligen. Min ryggsäck, är minimal om man jämför med andra. Min ryggsäck bara hänger där, med en och annan sten i sig. Medans andra bär på kinesiska muren, om jag nu ska försöka uppnå någon slags jämförelse kring dessa ryggsäckar.

Jag har även tankar om att faktiskt lyckas bli något. Jag vill bli något man uppmärksammar, och nej, jag är ingen attention whore som tänkte flasha min kropp. Då jag faktiskt hatar den över allt annat, jag hatar allt med mig. Mitt utseende, hur jag pratar, min personlighet. Jag vill vara någon annan, som inte är jag. Men det är ju inte direkt lätt att uppnå, då jag är född såhär, född med mina gener, född med mina brister, född med min etik och moral. Jag säger inte att jag hatar mina föräldrar. Men ibland skulle det vara lättare om jag inte var född. Vet inte varför, men just nu är det så. 

Men återigen om att lyckas, lyckas bli något som folk ser, uppskattar. Jag vet inte vad det kommer vara. Jag vet inte hur långt det kommer ta att nå det målet. Men jag ska försöka, även om det så är att jag blir uppmärksammad bland blogg-världen där allt existerar kring smink, märkeskläder och silikonbröst. Det där ytliga, som jag inte har. Kanske jag kan uppmärksammas över att bara få skriva av mig, en klok rad eller två. Kanske jag kan få uppmärksammas över hur bra jag är i mitt spelande. Även om det är ett mål långt ifrån, som somtliga tycker nog är rätt patetiskt. Men det ni inte förstår, är att man kan tjäna pengar på att vara duktig. Och inte utifrån det kvinnliga perspektivet där vi sitter iklädda pushup-bh och våran mest v-ringade topp framför kameran där vi live streamar. Utan för jag faktiskt kan. Jag vill inte bli dömd som tjej. Jag vill bli dömd som individ. 

Det känns som allt på något sätt flyter samman och bara ser klumpigt skrivet ut. Men jag kan inte råför att min blogg bara består av text (Emellanåt iallafall). För detta är trots allt jag, den nakna sanningen. Gömd bakom en skärm eller två. 

XOXO Gossip girl

[Huehe, skoja. Over and out. Cya.]